Livets gång

Helgen som gick bjöd på oväntade händelser. Vi var hemma i Karlstad och hälsade på och under fredagsnatten ringde min mormor hem till mamma flera gånger under natten. Väldigt olikt henne. Hon var orolig, såg folk i lägenheten och pratade osammanhängande. Hon har under några veckors tid sagt att hon ibland ser oss barnbarn i sin lägenhet, när vi inte är där. Hon säger att hon brukar prata med oss, men när vi inte svarar så förstår hon att vi inte är där på riktigt. Men när hon i fredags natt ringde flera gånger under natten gjorde hon oss riktigt oroliga. Så jag, mamma och min lillasyster åkte dit på lördag morgon för att se hur det var med henne. 

Min mormor är en riktigt pigg och fräsch 82-åring som är ute och går promenader varje dag och går även på gympa två gånger i veckan. Hon har aldrig vart inlagd på sjukhus tidigare. Så när hon släppte in oss på lördagsmorgonen kändes det väldigt olustigt när hon pratade osammanhängande och pekade på soffan och pratade med folk som inte var där. Vi ringde i hemlighet till rådgivningen för att höra hur vi skulle gå tillväga och fick beskedet att vi skulle ta henne till akuten så snart vi kunde. Det kunde vara en hjärnblödning, demens eller en urinvägsinfektion som orsakat förvirringen och hallucinationerna.

Att få mormor att åka till sjukhuset var inte enkelt. Hon vägrade helt enkelt. Men jag hade bestämt mig att inte lämna lägenheten utan henne och tänkte att detta må vara jobbigt, men det kan vara ett av de viktigaste beslut jag fattat. Mormor blev jättearg och skällde på oss. Så har jag aldrig sett henne och det var riktigt jobbigt att gå emot henne och mer eller mindre tvinga med henne ut i bilen. Men tillslut lyckades vi och det kändes så skönt.

Väl på akuten undersökte de henne och det visade sig att hon hade skyhögt blodtryck - 240 i övertryck och hon svarade dåligt på kommandon från läkaren. De la in henne direkt för vidare tester och observation. Nu, efter många tester, kan man se att hon har haft en hjärnblödning och nu har blodtrycket lagt sig. Hon börjar också antagligen att bli dement. Nu ska hon få en egen vårdplan och hemtjänst och det känns skönt att veta att vi gjorde rätt som tvingade dit henne.

Men det känns ändå tungt i hjärtat. Hon är fortfarande inlagd på sjukhuset och trivs inte alls där. Hon ser en massa otrevliga syner, sover inte på nätterna, rymmer därifrån och är nog allmänt rädd, orolig och otrygg. Det känns inte kul alls, men det är väl bara att hoppas på att det kommer att bli bättre när läkarna hittar rätt medicinering och hon blir lugnare igen. 

Tänker på dig mormor. Allt kommer att bli bra.